Ultraljud

En återkommande åsikt som jag har stött på är att ultraljudet är som en katalysator för hela känslan angående föräldraskapet. Det är jag benägen att hålla med om.

Det var till och med bättre än vad jag hade vågat hoppas på. När jag har sett bilder som vänner har köpt med sig från deras ultraljudssessioner är det ju bara stillbilder, och det är häftigt men ganska statiskt. När man sitter där själv med böjd bionacke och glor på en 14-tumsskärm i taket är det plötsligt så levande och verkligt. Vi fick följa vår minstings rörelser och förehavanden under 20 minuter under ledning av en väldigt kunnig och sympatisk barnmorska.

"Livskvalitet" tycker jag är ett ord som det kanske slösas lite för ofta med nuförtiden, men när jag satt där en tredjedels timme så kände jag mig verkligen upprymd, överlycklig och inte så lite stolt. Jag skulle inte byta bort det mot något annat och jag ska vårda minnet av lillans/lillens viftande armar ömt. Det kändes nästan som att det var en vinkning till två nyfikna och längtande föräldrar. Det gick rakt in i hjärtat. Livskvalitet helt enkelt.

Iaktagelse: Vad är det med barnmorskor egentligen? Nu har jag följt dem på TV och träffat några stycken i verkliga livet och tycker mig se en tendens hos en stor del av dem. Det är någonting i ögonen, lite som en extra glimt av värme.

Efter en stunds funderande har jag kommit fram till min teori om vad det kan vara. Jag tycker det ser ut som att de har lyckas förstå meningen med livet och har den goda smaken att ägna sitt yrkesliv åt det. Jag tycker det är vackert och värt all respekt.

Citat 3

"Om man vill att ens barn ska göra framsteg, ska man se till
att de råkar höra allt positivt man säger om dem till andra."

- H. G.

Country!

Vi är nu i vecka 17 och barnet kan uppfatta ljud utifrån. Det här betyder att husguden Ryan Adams plattor ska spelas lika ofta som dom alltid borde spelas, så att barnet kan lära sig vad riktig musik är redan från begynnelsen. Enligt ganska säkra källor uppskattas inte det här av en familjemedlem med väldigt stark fysisk anknytning till barnet....

Jag får helt enkelt skola in eventuella tvivlare i alternativcountryns härliga värld under resans gång!

Lugn före storm

Under semesterveckorna verkar det inte hända mycket papparelaterat för en icke-pappa, därav inläggstorkan, Jag kan dock rapportera att vi i nästa ska på ultraljud och det ska såklart bli otroligt spännande. För att svara på den vanligaste frågan: Nej, vi ska inte ta reda på kön.

Barnkammare

Såhär ser den ut i nuläget... Ge oss ett halvår så ska ni se på andra bullar!

Recension "Värsta pappan!" av Ronny Olovsson

Ronny Olovsson hävdar redan på framsidan av boken att det är "en totalt oauktoritär pappahandbok" som jag håller i mina händer. Det var nog lika bra det, för annars hade jag nog blivit lite förvånad över det ungdomliga språket och det rappa tempot som tar vid från första bladet och håller i hela resan.

Författaren själv (jag kallar honom det trots att han hävdar motsatsen redan i inledningen av boken) ser sig själv ligga i farozonen för att en potentiell efterträdare till Claes "Clabbe" av Geijerstam. Inte i DJ-båset eller i Idol-juryn utan som en vuxen människa som inte riktigt vill acceptera tidens gång och på ett nästan obehagligt sätt försöker klamra sig fast vid den heliga graal vårat samhälle bit för bit har upphöjt ungdomen till. Han är med andra ord lite tveksam med det här att bli pappa inledningsvis. Men han växer succesivt in i rollen och vi får följa hans färd från det att han och hans sambo får reda på att de ska få barn fram tills att Lovisa är drygt två år.

Ronny deklarerar, inte utan stolthet, att han trots framgångsrikt chefsjobb på skandinaviens största kvällstidning och nyinköpt hus inte kan tacka nej till att skriva en pappabok på 400 000 tecken när frågan dyker upp. Han genomför projektet på "tio arbetsdagar och några nätter". Där fick iaf jag en stor del av förklaringen till att den känns lite ihålig på sina håll. Boken är till exempel späckad av topp 5-listor där Ronny listar allt som kan tänkas ha med barn att göra. Ibland lite till. Oftast är det några seriösa tankar/råd/händelser och sedan avslutas listan med lite tokroliga diton.

Humorn och formuleringarna tar stor plats i detta 10-dagarsprojekt och det går ut lite över kvaliteten på boken. Jag skrattar då och då, men tycker inte det finns mycket handfast jag lär mig som jag inte redan vet om pappalivet.

När jag har läst några kapitel och jag precis har börjat fundera om det ska vara flams rakt igenom kommer plötsligt ett väldigt allvarligt kapitel som höjer helhetsintrycket och ger boken lite djup. Ronny beskriver öppet och varmt om ett sorgligt dödsfall i hans familj och hur det "krockar" med hans nya liv som pappa. En intressant skildring av ett scenario fyllt med både glädje och sorg som jag saknat i de böcker om föräldraskap jag läst. Även döden har självklart sin påverkan på faderskapet och det är beklämmande att det är ett så tabubelagt ämne i vår kultur.

Mot slutet av boken redogör Olovsson för sitt eget bidrag till jämställdheten inom föräldraskapet. I en pappakrönika en tid innan han skrev boken ställde han den, väldigt väsentliga, frågan varför skötbord på offentliga toaletter i sort sett bara finns på damernas. Frågan möttes av ett enormt gensvar bland män i samma situation och även många kvinnor. Det hela leder till att en Socialdemokratisk riksdagsledamot lägger en motion om att det ska finnas skötbord på alla offentliga herrtoaletter. Imponerande.

Betyg: 3 Terrybrytningar av 5 möjliga.

Livsnjuteri

Söndag 080713, kl 20:42.

Efter en hård dag slit med röjsågning, plankspikning, spackleri, sliperi samt en och annan kaffeskvätt är dagen snart till ända. Jag är ackompanjerad av en iskall Heineken i vårat halvfärdiga bibliotek och njuter av att känna värken i min kropp efter en dag fylld av stimulerande jobb tillsammans med min hustru, min klädsamt skäggprydde far och vår älskade lekfyllda hund.

Eftersom det är söndag kväll känner jag för första gången på alltför länge den underbara semesterkänslan sakta vidga sig i kroppen. Måndag morgon skall inte mötas med en kasse grus i ögonvrån utan snarare tidningsläsning i sängen och en avslagen telefon istället för en ilsket vibrerande dito.

Snart kommer min gravida hustru och gör mig sällskap i mitt trötta och stillsamma lyckorus. Det finns inte en detalj i mitt liv jag skulle vilja ändra på just nu.

Eller jo, det hade kunnat vara en Staropramen Dark...

Fauna

Förra veckan såg jag en grävling på tomten. I morse till morgonkaffet såg hustru en räv gå förbi precis utanför vår grind. När jag tog en promenad med vår hund i veckan så ville hon plötsligt leka harjakt. Dessutom så häckade faktiskt fem storkar på vår åker på försommaren. Ett ganska tydligt tecken till ovetande bybor om att en ny invånare var på väg..

När jag plussar ihop detta med hästarna som vi ser från köksfönstret, alla rådjur som varit på besök, några älgar, samt ett helt gäng fåglar och insekter så inser jag att vi kanske inte behöver skaffa säsongskort på Furuvik när vårat barn ska utbildas i djurkunskap!

Motto

"Varje inlägg som inte är ett YouTube-klipp är en personlig seger!"

Observera att jag inte har något emot vare sig YouTube eller bloggar med länkar därifrån. Men det är inte den vägen jag vill gå med det här projektet.

Slänger dock in en liten brasklapp; om jag ser något där som jag tycker hör hemma på min blogg så tar jag såklart med det. Såja, nu behöver ni inte kvällstidningsrasa om vi skulle hamna i den sitsen.

På tal om att rasa, nu har jag micklat med inställningarna så att man kan lämna kommentarer utan att behöva registrera sig. Lämna gärna ett avtryck!

Recension "Du ska bli pappa" av Dick Sundevall

Dick Sundevall är TV-producent och författare. Han har skrivit flera böcker om familjerelaterade ämnen men är kanske mest känd för sina avslöjanden i Joy Rahman-fallet. Du ska bli pappa, som nu är uppe i tredje upplagan, fokuserar på tiden före, under och efter det att Dick blir pappa för tredje gången. Denna gång med ny kvinna.

Boken är lättläst, men allvarlig och seriös. Stundtals är den riktigt rolig. Dick går djupet ibland och håller sig väldigt nära ytan i andra kapitel. Han presenterar vetenskap men lämnar väldigt mycket plats för egna intryck boken igenom. Det kan låta spretigt men jag tycker att det är en av bokens behållningar. Det blir aldrig tråkigt men det blir inte heller flams och trams för hela slanten. Den är svår att lägga ifrån sig helt enkelt.

Dick presenterar en väldigt modern och nykter syn på faderskapet. Han kräver av oss blivande pappor att vi ska vara med på förlossningen, att vi ska vara pappalediga, att vi ska vara extremt lyhörda för våra gravida kvinnors nycker osv. Han pläderar varmt för den närvarande pappan och det mervärde som kan uppnås i form av en väldigt speciell relation till barnet och framför allt en mental och känslomässig mognad. Enligt Dick är allt som krävs egentligen att ta sig tid. Ta sig tid att se sitt barn, tid att vara pappaledig, tid att lyssna, lära och även låta sig läras av den lilla.

Efter att ha läst boken jag känner mig lite kunnigare och med en förhoppningsvis lite nyktrare syn på faderskapet. Jag har ju trots allt fått tagit del av en rutinerad trebarnspappas innersta funderingar, frågeställningar och konkreta tips.

Med all säkerhet kommer jag att plöja igenom den en gång till innan det är blir skarpt läge på BB.

På minussidan vill jag lyfta fram följande: De sista kapitlen som har lagts till inför 3:e upplagan känns som lite krimskrams som har slängts in för att kunna göra ytterligare en upplaga och på så sätt kränga några till exemplar. Där kryper det dessutom fram att Dick även denna gång inte har lyckats hålla ihop relationen och att därmed även det minsta barnet har blivit ett skilsmässobarn. Som om inte det vore nog har Dick med föredetta även skrivit en bok om haveriet; Skiljas tillsammans. Jag säger då det.

Jag hoppas att jag inte fått lära mig hur man blir en skilsmässopappa..

Betyg: 4 Terrybrytningar av 5 möjliga.

Mål

Ända sedan jag var runt 20 år har jag i olika omfattningar längtat efter att ha blivit pappa. Ibland mycket, ibland lite mindre, i regel styrt av hur pass kaotiskt livet var just då.

När jag sedan träffade min hustru tog det inte lång tid innan jag kände att jag nu hade hittat modern till mina barn. Drygt två år senare, gifta, innehavare av Volvo och med många slitiga timmar iförda byggutstyrsel står vi alltså inför denna efterlängtade utmaning.

Jag känner mig mer redo att bli pappa än någonsin, ändå känner jag mig stundtals väldigt liten och ovetande inför uppgiften. Och det med all rätt. Om det är något jag har listat ut är det att man inte kan bli en fullfjädrad pappa utan att ha själva barnet närvarande. Lite oro och nervositet är därmed inga konstigheter utan helt normalt vill jag hävda.

Som jag berättade tidigare vill jag gärna läsa på i största möjliga utsträckning när jag ställs inför en ny uppgift. Framför allt när det gäller detta! Jag har bläddrat i min hustrus gravidtidningar men känner att de i en väldigt stor utsträckning vänder sig till barnets mor. Även på bokmarknaden är min känsla såhär långt att det är ungefär samma fokusering där. Visst, det finns ett gäng pappaböcker, men med min lästakt har jag nog plöjt igenom alla inom några månader.

Därför blir mitt mål som följer:
Jag är övertygad om att det finns flera informationstörstande pappor (eller blivande sådana) där ute som vill sluka allt som finns skrivet i ämnet. Om min blogg på något sätt kan hjälpa till att stilla ett behov, besvara en fråga eller väcka en ny är jag nöjd.

Citat 2

"Pengar är inte allt här i världen, men de hjälper en onekligen att hålla kontakt med sina barn."

- Bing Crosby

Nostalgi

Idag botaniserade jag och hustru på pappas vind för första gången sen vi fick veta att vi ska ha barn. Där uppe bland dammråttorna finns många spår av min och mina syskons barndom. Det var längesedan som jag tittade igenom alla kassar fyllda med både favoritleksaker och allmän bråte. Dessutom fanns diverse egengjorda slöjdarbeten av tvivelaktig design, men som tveklöst fångat 80-talets, såhär med facit i hand smått otroliga, preferenser vad gäller färg och mönster...

Vi hittade iaf en del som väckte många minnen till liv. Jag undrar hur många timmar har jag inte tvingat folk i min omgivning att tävla mot mig i det roliga fiskespelet där man ska sitta med en minimetspö och försöka pricka in de små gulliga fiskarnas gap så att man får dra upp dem ur "havet". Eller hur många som har haft överseende med mitt välvilliga men musikaliskt tvivelaktiga spelande på min ryska balalajka?

Men mest nostalgisk blev jag nog när jag hittade alla spel till våra gamla trotjänare Commodore 64 och SVI 328. Tänk alla timmar jag suttit med min äldre bror och bara tittat när han spelat, eller de gånger jag hade sån tur att jag själv fick ratta joysticken. Mest för att få stryk vill jag minnas. Iaf så växte vi upp i en tid när datorn var lite mer i periferin än vad den är nu, och snarare sågs som ett lyxigt komplement till övrig lek än den multimediahörnsten som den har blivit i den stillsittande barn- och ungdomskulturen. Jag kan bara hoppas att dagens barn får lika ljuva minnen som jag har av alla exkluvsiva timmar där framför skärmen, men jag tvivlar tyvärr på det.

Själv vårdar jag ömt minnet av mig och min bror i sällskap med Out Run, det förnäma strategispelet Defender of the Crown eller det där fotbollsspelet som vi fick för oss bara funkade om brorsan slog på tangentbordet på ett visst sätt under laddningen..

Jag undrar hur många gånger jag nervöst undrat om spelet ska gå att ladda eller om det blivit ngt tjall på kasettbandet (till er som är födda på 90-talet eller senare: JA, spelen låg alltså på kassetband) när man precis lutat sig tillbaka i fåtöljen efter att ha följt uppmaningen av denna evigt återkommande fras som jag är säker på finns inpräntade för evigt i många andra hjärnor än min egen: Press play on tape!

Syfte

Nu är jag överens med mig själv gällande bloggens syfte:

Förhoppningsvis så ska mina barn någon gång känna sig lika osäkra som jag gör nu, på grund av att de skall inom överskådlig framtid bli förälder till ett litet barn. När denna, i nuläget ganska avlägsna, framtid infinner sig är troligtvis mitt minne inte vad det borde och det kanske blir svårt att förklara helt och hållet hur det kändes och vilka tankar som snurrade runt i skallen.

Jag har alltid haft lätt att uttrycka mig genom det skrivna ordet, och därför tänker jag skriva en blogg som jag sedan kan spara digitalt.

Sedan finns den där, redo om mina barn vill ta del av mina både förväntansfulla och nervösa tankar, oavsett om de då är en lillgammal 9-åring, oengagerad 19-åring eller en höggravid 29-åring.

Om ni tycker att det här blev pretentiöst så har jag på känn att ni inte kommer att gilla målet som jag filar på heller. Men håll ut; tankarna kring mottot är av den lite flamsigare arten..

Påläsning

Som många andra brukar jag känna ett sug efter att lära mig så mycket som möjligt inom ett ämne när jag ställs inför ett projekt. Jag vill helt enkelt "tömma ämnet" i möjligaste mån, och helst genom det skrivna ordet. Det kan vara i ett forum på nätet, i en tidning eller allra helst; genom en god bok.

Jag brukar få denna känsla när det handlar om en utmaning med dignitet, även om temat kan skilja sig väldeliga från gång till gång. Om det så är ett pannrum som ska byggas, ett gårdsbröllop som ska arrangeras eller som den här gången; ett litet barn som ska komma till världen. En utmaning där jag alltså kommer att fungera som någon form av delad projektledare i ca 20 år.

Om jag kan läsa på i timtal hur man går till väga för att få bästa möjliga resultat när man byter utanpåliggande el vid restaureringen av ett gammalt hus, så kanske det inte är så konstigt att jag sedan en tid tillbaka köper på mig all det jag kommer över i bokväg gällande faderskap och barn. Dessutom har den gamla fotograflegenden Lennart Nilsson helt plötsligt fått en ny status på min ranking. Bra jobbat Lennart.

Det jag försöker säga med detta inlägg är att jag har tänkt kombinera denna blogg med att få utlopp för en gammal pojkdröm, jag tänker nämligen leka lite journalist och recensera dessa böcker ur mitt "vilsna ovetande pappan-perspektiv". Hoppas det ska smaka.

Citat 1

"Något som måste uppskattas hos små barn är att de inte går runt och visar fram foton av föräldrarna."

- Tage Danielsson

Motto, mål och syfte

Varje blogg med självaktning har ett motto, ett mål och syfte. Eller så tycker jag det bara för att jag tänker ha det. Har börjat fundera så smått över vad det ska vara. Återkommer i ärendet.

Även du, min Brutus?

Ja, så ger även undertecknad sig in i den ständigt växande bloggkarusellen.

Till mitt försvar har jag följande; en gång i tiden när bloggandet var något fräscht och spännande så blev jag lite nyfiken och bestämde jag mig för att prova, men förbehållet var att det skulle ske i samband med att jag blir pappa.

Till min stora lycka ska jag nu om ca ett halvår ge mig in i mitt livs nästa fas; föräldraskapet. Den 4:e januari är datumet som gäller i nuläget.

Därför tänker jag nu, för den som är intresserad, vädra mina tankar, åsikter och funderingar kring barn, faderskap, uppfostran och annat spännande.