Ultraljud

En återkommande åsikt som jag har stött på är att ultraljudet är som en katalysator för hela känslan angående föräldraskapet. Det är jag benägen att hålla med om.

Det var till och med bättre än vad jag hade vågat hoppas på. När jag har sett bilder som vänner har köpt med sig från deras ultraljudssessioner är det ju bara stillbilder, och det är häftigt men ganska statiskt. När man sitter där själv med böjd bionacke och glor på en 14-tumsskärm i taket är det plötsligt så levande och verkligt. Vi fick följa vår minstings rörelser och förehavanden under 20 minuter under ledning av en väldigt kunnig och sympatisk barnmorska.

"Livskvalitet" tycker jag är ett ord som det kanske slösas lite för ofta med nuförtiden, men när jag satt där en tredjedels timme så kände jag mig verkligen upprymd, överlycklig och inte så lite stolt. Jag skulle inte byta bort det mot något annat och jag ska vårda minnet av lillans/lillens viftande armar ömt. Det kändes nästan som att det var en vinkning till två nyfikna och längtande föräldrar. Det gick rakt in i hjärtat. Livskvalitet helt enkelt.

Iaktagelse: Vad är det med barnmorskor egentligen? Nu har jag följt dem på TV och träffat några stycken i verkliga livet och tycker mig se en tendens hos en stor del av dem. Det är någonting i ögonen, lite som en extra glimt av värme.

Efter en stunds funderande har jag kommit fram till min teori om vad det kan vara. Jag tycker det ser ut som att de har lyckas förstå meningen med livet och har den goda smaken att ägna sitt yrkesliv åt det. Jag tycker det är vackert och värt all respekt.