Nostalgi

Idag botaniserade jag och hustru på pappas vind för första gången sen vi fick veta att vi ska ha barn. Där uppe bland dammråttorna finns många spår av min och mina syskons barndom. Det var längesedan som jag tittade igenom alla kassar fyllda med både favoritleksaker och allmän bråte. Dessutom fanns diverse egengjorda slöjdarbeten av tvivelaktig design, men som tveklöst fångat 80-talets, såhär med facit i hand smått otroliga, preferenser vad gäller färg och mönster...

Vi hittade iaf en del som väckte många minnen till liv. Jag undrar hur många timmar har jag inte tvingat folk i min omgivning att tävla mot mig i det roliga fiskespelet där man ska sitta med en minimetspö och försöka pricka in de små gulliga fiskarnas gap så att man får dra upp dem ur "havet". Eller hur många som har haft överseende med mitt välvilliga men musikaliskt tvivelaktiga spelande på min ryska balalajka?

Men mest nostalgisk blev jag nog när jag hittade alla spel till våra gamla trotjänare Commodore 64 och SVI 328. Tänk alla timmar jag suttit med min äldre bror och bara tittat när han spelat, eller de gånger jag hade sån tur att jag själv fick ratta joysticken. Mest för att få stryk vill jag minnas. Iaf så växte vi upp i en tid när datorn var lite mer i periferin än vad den är nu, och snarare sågs som ett lyxigt komplement till övrig lek än den multimediahörnsten som den har blivit i den stillsittande barn- och ungdomskulturen. Jag kan bara hoppas att dagens barn får lika ljuva minnen som jag har av alla exkluvsiva timmar där framför skärmen, men jag tvivlar tyvärr på det.

Själv vårdar jag ömt minnet av mig och min bror i sällskap med Out Run, det förnäma strategispelet Defender of the Crown eller det där fotbollsspelet som vi fick för oss bara funkade om brorsan slog på tangentbordet på ett visst sätt under laddningen..

Jag undrar hur många gånger jag nervöst undrat om spelet ska gå att ladda eller om det blivit ngt tjall på kasettbandet (till er som är födda på 90-talet eller senare: JA, spelen låg alltså på kassetband) när man precis lutat sig tillbaka i fåtöljen efter att ha följt uppmaningen av denna evigt återkommande fras som jag är säker på finns inpräntade för evigt i många andra hjärnor än min egen: Press play on tape!