Årsbokslut

Drygt sex timmar kvar av 2008 och ännu ingen bebis i sikte. Känns rätt bra, men skönast är hursomhelst att min fru slipper höra "kunde du inte ha knipit igen några timmar/dagar till?!" från en ovetande pöbel. Nä, det kunde hon inte eftersom barnet själv väljer när det är dags att göra entré i vår värld.

Nu blir det väl snarare att hon får beröm för att hon knep ihop och det är lite lättare att ta.

År 2008 var ett väldigt bra år för undertecknad.

* Vi blev med barn.
* Vi blev klara med första rummet i huset (och nästan nummer två).
* Jag slutade ett tråkigt jobb långt bort och fick ett roligt och stimulerande jobb en bra bit närmare.
* Vi firade vår första bröllopsdag.
* Vår underbara hund fick bli först i familjen med att bli mamma. Åtta charmtroll blev det.

På minussidan är det faktiskt det värsta jag kommer på en viss stolpträff i slutet av maj. Den sved.

**********

Snart BF! För er som inte har eller väntar barn ska jag förklara vad det betyder imorgon.

Nu är den här!

Ja, inte bebisen, men väl vecka nummer 40. Välkommen.

Böcker

Läser han inget nuförledes, kanske ni tänker? Jorå, jag kör på i ganska gott tempo, men jag har inte riktigt tiden att recensera dom nuförtiden. Jag gör det lätt för mig och kastar in en bild på en del av materialet:

**********

Om man tittar på undersökningarna verkar det bli en flicka av årgång 2009. Nu slipper vi iaf Julafton och det var väl egentligen det viktigaste.

**********

Jag är ledig nu. Stressen som tidigare låg som sand runt en sommarblöt kropp rinner nu av mig som om jag vore gjord av teflon. Skördetid!

Lägesrapport

Stressen äter upp mig. Inte nog med att det är ett barn som ska dyka upp snart, dessutom är det såklart en miljon saker att fixa på jobbet innan jag ska vara borta i ungefär en månad. Som om inte det vore nog är det dessutom någon form av kristen högtid som kräver visst engagemang på olika sätt som kommer allt närmre i outlookkaoset som hånar mig från bildskärmen...

Det känns som att barnet gärna får komma nu så att jag kan få ordning på vad som är viktigt här i livet och helt enkelt skita i en del grejer. Som att jobba till exempel.

Som tidigare utlovat..

..kommer nu bild på vaggan våran:


Inte så pjoskigt, om jag får säga. Och det får jag, för det är min blogg.

Glädje!

Mitt mest kryptiska inlägg hitills har att göra med följande:

Jag ska bli morbror!

Kusinglädjen är total bland alla blivande föräldrar. Med en nostalgipräglad tanke minns jag hur kul jag hade med min jämnåriga kusin i unga år. Jag hoppas och tror att våra småttingar kommer att ha lika stort utbyte av varandra.

Känner även en väldig stolthet inför det kommande morbrorskapet. Det är något jag verkligen sett fram emot. Siktar såklart på att bli världens bästa morbror, men det blir tufft. Riktigt tufft! Jag har nämligen otroligt hård konkurrens från två bröder som jag tror är redo att ta till riktigt fula bortskämningsknep för att kapa åt sig popularitetspoäng hos nästa generation.

**********

I min lilla, icke statistiskt säkerställda, undersökning tog flickkönet hem en jordskredsseger. Personligen har jag inga direkta preferenser, men ska ni tvinga ur mig ett svar håller jag i dagsläget med majoriteten.

Orsaken? Jo, det är nämligen så att jag är hjärnan bakom flicknamnet och min hustru ligger bakom pojknamnet. Av förklarliga skäl tycker jag flicknamnet är finare.

Att vara vuxen..

Ofta när jag träffar folk, och det kommer fram att jag både är gift, bor i hus och till råga på allt ska ha barn, kommer det en kommentar i stil med: "oj, vad vuxet" eller "Wow, det var inte lite vuxenpoäng".

Många människor i min egen ålder +- 10 år, tar begreppet "vuxen" i sin mun med en form av skräckblandad förtjusning. Jag får känslan av att de ofta är lite imponerade att jag, blott 27 år gammal, kan vara så vuxen!

I vår tid, när individen ska förverkliga sig själv, känns det som att det måste ske innan man blir vuxen. För då är "spelet över". Men är det verkligen så? Och när blev begreppet farligt? När mina föräldrar var unga så var det vuxna livet något eftersträvansvärt, något fint. Idag skyr många ordet som pesten, och ålder är numera något man talar tyst istället för ett bevis på en ständigt tilltagande livserfarenhet.

Ofta hör jag uttrycket "Jag kommer aldrig bli vuxen". Senast i raden var min pappagruppsledare. När han yppade den meningen tänkte jag på det här viset: Du sitter här, gift och över 30, två barn, chefsjobb och i detta nu leder du en pappagrupp och hävdar att du aldrig kommer att bli vuxen. Hur går det ihop? Och vad är man då om man inte är vuxen? Ungdom?! Problemet är att det nuförtiden är så attraktivt att vara ungdomlig att många inte riktigt vill hoppa av det tåget och hoppa på nästa. Kan det vara så att folk tror att livet är färdigt när man blir vuxen måntro? Att det inte är lika spännande som att vara "ung". Kanske likställer man det med att barasinnet försvinner och allt blir seriöst? Man är ju trots allt vuxen!

Nja, jag kan stundtals vara världens mest barnsliga individ (fråga min hustru!), men har fortfarande inga problem med att kombinera det med vuxenlivet. Men när blir man egentligen vuxen?

Till att börja med tycker jag att det inte är flytande skala. Man är alltså inte mer eller mindre vuxen beroende på jobb, civilstånd, boende eller antal barn. Eller förresten, boendet kommer faktiskt in på ett litet hörn i min definition av "vuxendom" eller "vuxenhet". Jag tycker nämligen att när man är myndig och i stånd att klara sig själv är man vuxen, end of story. Klarar du av att bo själv utan att mamma (eller mot förmodan pappa) kommer och städar och tvättar dina strumpor tycker jag att du är vuxen.

Jag blir fascinerad när människor, inte utan stolthet, häver ur sig: "Jag kommer aldrig att bli vuxen!". Jag har helt enkelt svårt att förstå hur man vill omyndigförklara sig själv på det viset. I mina öron låter det snarare som; "nä, jag klarar inte riktigt leva ett ordnat liv på egen hand. Jag behöver lite hjälp för att det ska flyta."

Vad säger ni som läser? Är ni vuxna?

Övning ger färdighet

Jag ska pappa om mindre än en månad. Jag ska bli pappa om mindre än en månad. Jag ska pappa om mindre än en månad.

Lite svårt att ta in stundtals. Bara att kämpa på.

All glädje börjar nu få sällskap av en liten strimma nervositet där innanför pannbenet, det ska erkännas.