Ofta när jag träffar folk, och det kommer fram att jag både är gift, bor i hus och till råga på allt ska ha barn, kommer det en kommentar i stil med: "oj, vad vuxet" eller "Wow, det var inte lite vuxenpoäng".
Många människor i min egen ålder +- 10 år, tar begreppet "vuxen" i sin mun med en form av skräckblandad förtjusning. Jag får känslan av att de ofta är lite imponerade att jag, blott 27 år gammal, kan vara så vuxen!
I vår tid, när individen ska förverkliga sig själv, känns det som att det måste ske innan man blir vuxen. För då är "spelet över". Men är det verkligen så? Och när blev begreppet farligt? När mina föräldrar var unga så var det vuxna livet något eftersträvansvärt, något fint. Idag skyr många ordet som pesten, och ålder är numera något man talar tyst istället för ett bevis på en ständigt tilltagande livserfarenhet.
Ofta hör jag uttrycket "Jag kommer aldrig bli vuxen". Senast i raden var min pappagruppsledare. När han yppade den meningen tänkte jag på det här viset: Du sitter här, gift och över 30, två barn, chefsjobb och i detta nu leder du en pappagrupp och hävdar att du aldrig kommer att bli vuxen. Hur går det ihop? Och vad är man då om man inte är vuxen? Ungdom?! Problemet är att det nuförtiden är så attraktivt att vara ungdomlig att många inte riktigt vill hoppa av det tåget och hoppa på nästa. Kan det vara så att folk tror att livet är färdigt när man blir vuxen måntro? Att det inte är lika spännande som att vara "ung". Kanske likställer man det med att barasinnet försvinner och allt blir seriöst? Man är ju trots allt vuxen!
Nja, jag kan stundtals vara världens mest barnsliga individ (fråga min hustru!), men har fortfarande inga problem med att kombinera det med vuxenlivet. Men när blir man egentligen vuxen?
Till att börja med tycker jag att det inte är flytande skala. Man är alltså inte mer eller mindre vuxen beroende på jobb, civilstånd, boende eller antal barn. Eller förresten, boendet kommer faktiskt in på ett litet hörn i min definition av "vuxendom" eller "vuxenhet". Jag tycker nämligen att när man är myndig och i stånd att klara sig själv är man vuxen, end of story. Klarar du av att bo själv utan att mamma (eller mot förmodan pappa) kommer och städar och tvättar dina strumpor tycker jag att du är vuxen.
Jag blir fascinerad när människor, inte utan stolthet, häver ur sig: "Jag kommer aldrig att bli vuxen!". Jag har helt enkelt svårt att förstå hur man vill omyndigförklara sig själv på det viset. I mina öron låter det snarare som; "nä, jag klarar inte riktigt leva ett ordnat liv på egen hand. Jag behöver lite hjälp för att det ska flyta."
Vad säger ni som läser? Är ni vuxna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag vill inte sätta sådana stämplar på mig själv, jag ser mig själv först och främst som bad-ass. Men det är en bra poäng du har, papa bear.
Hm.. mkt intressant de där och du har en bra poäng, själv ser jag mig som mkt vuxen men med en sida som kommer fram i vissa människors närvaro....bla när jag hänger för mkt med Mr Terry, den sidan skulle nog många se som barnslig och så långt i från vuxen som man bara kan komma.Men är inte huvudsaken att man är trygg i sig själv, vuxen eller inte?/Hasselbaink, (endast vuxen utanför plan)
word! jag håller med om att många ser det som en slags "point of no return" om man är vuxen. Det är ganska konstigt enligt mig. Hela grejen med att man ska leva som ungdom tills man dör och vägra bli vuxen är ju lite skumt. När blev det farligt/läskigt att bli vuxen på det viset? lill-babs sa väl en gång i tiden att llivet börjar vid 50, det kanske stämmer? vafan vet jag.....men intressant inlägg herr båtsman. och jag tror det blir en tjej!
Säg att jag halkar på en isfläck. Är jag vuxen om jag tycker att det är pinsamt eller är jag vuxen om jag bara blir nöjd över att jag parerade fallet så att jag inte bröt något? (För barn är det förstås inte pinsamt).
Ingo: Fick du mitt mms?
nej, danne. det fick jag inte. men nu blir jag nyfiken! jag kan ju typ inte ta emot mms med min mobil,
åååååå. Jag skickade imorse.
Skicka en kommentar