Att bli pappa

Än så länge har jag inte ventilerat mina tankar kring faderskapet i någon större utsträckning. Här kommer det.

Att bli pappa är något som jag länge har velat bli. Under stora delar av mitt vuxna liv har jag känt mig redo för att ansvara för ett nytt litet liv. Orsaken till att det inte blivit förrän nu, beror såklart på vissa givna förutsättningar som krävs. Rätt kvinna till exempel.

Till min stora lycka är min hustru kanske snäppet "värre" i sin längtan efter barn, och sanningen är faktiskt att vi redan efter några veckors bekantskap pratade om hur våra barn skulle te sig. Offensiv men härlig start.

Nu, ca 2½ år efter de första barnsamtalen har vi hunnit bli vigda och kommit åtminstone en bit fram på den krokiga vägen som en helrestaurering av ett hus erbjuder. Nästa naturliga steg är alltså ett litet liv att vårda och älska.

Mina tankar är fyllda av tillförsikt när jag ser mig själv med barnet. Allt i från lugnt vaggande i famnen, till fartfyllda fotbollsmatcher hemma på¨gården. Men även skrik och blöjbyten har i det här läget ett romantiskt skimmer kring sig.

Mest av allt ser jag fram emot att vara pappaledig i drygt 9 månader. Det känns som att då kommer verkligen en pappa att bli till. För vår del var det en självklarhet att dela på ledigheten. Jag presenterade följande strategi i förhandlingarna med min fru: "Jag ska ha minst hälften!"

Varför då då? Jo, av flera skäl:
1. Kärleken till mitt barn känner jag redan nu, och det känns rejält. Varför skulle jag inte vilja vara hemma och ta hand om henne/honom? Jobba kan jag göra sen, det är trots allt ca 40 år kvar till pension för min del...

2. Identitet. När jag blir pappa, kommer den rollen att segla solklart upp i topp. Rollen arbetstagare har inte så mycket att komma med när den har motståndare som pappa, make, husse och gårdsägare.

3. Jämställdheten. Jag och min fru gör vårt bästa för att leva så jämställt som möjligt. Det är tufft och svårt, eftersom samhället vi lever i kör på i ganska djupa fåror. Men vi försöker. En sak som jag har snappat upp när jag har läst feministisk litteratur är att det lätt kan bli så att jämställdheten fallerar när ett barn adderas till familjeekvationen. Rätt var det är så blir det mamma som får ta allt ansvar. Därför hoppas jag att mina 9 månader med totalansvar för den lilla kommer att ge mig en insikt i hur jobbigt det kan vara. Alla de här dagarna när allt inte går så bra och när tröttheten håller på att förgöra en. Jag tror att erfarenheten vad det innebär att ha ansvaret för ett litet barn är en förutsättning för att kunna leva jämställt.